Gordon Neufeldt & Gabor Maté: Våga ta plats i ditt barns liv/ sammanfattning av ett studium

(Gordon Neufeldt : filosofi doktor och kliniskt verksam som psykolog i Vancouver)

( Gabor Maté: medicin doktor och författare, arbetar som läkare i Vancouver)

En kultur av uteblivna anknytningar: 

”Ett resultat av ekonomins utveckling efter andra världskriget är att barn tidigt, ibland kort efter födseln, placeras i miljöer där de tillbringar en stor del av dagen i varandras sällskap. De har framförallt kontakt med andra barn, inte med de vuxna som är viktiga för dem. De ägnar betydligt mindre tid åt nära kontakt med föräldrar och vuxna. Processen accelererar efterhand som barnen blir större. Samhället har satt båda föräldrarna under ekonomisk press att arbeta utanför hemmet medan barnen är små, man har gjort mycket lite för att tillgodose barns behov av känslomässig näring.” 

Snabba förändringar och skenande teknik:

Vårt samhälle sätter större värde på konsumtion än på barns utveckling. Barns naturliga anknytning till föräldrarna motverkas aktivt utifrån ekonomiska motiv. 

Vårt samhälle har förändrats alldeles för snabbt för att kulturen ska hinna utvecklas i samma takt. 

Ett inslag i den snabba utveckling förändringen har varit den elektroniska kulturförmedlingen, som gjort det möjligt att sprida kommersiellt färgad och förpackad kultur till våra hem och skicka den rakt in i våra barns medvetanden. 

Vad ger oss förmågan att fostra?

Det krävs tre saker för att föräldraskapet ska fungera: ett barn i beroendeställning som behöver bli omhändertagen, en vuxen som är beredd att ta ansvar och en väl fungerande anknytning mellan barnet och den vuxne.  

Föräldraskap är framförallt en relation, inte en kompetens man tillägnar sig åt. Anknytning är inte ett beroende att lära in utan samhörighet att sträva efter. 

Anknytningen rangordnar föräldern och barnet: 

I relation till vuxna är barn ämnade att befinna sig i den beroende, omsorgssökande position. Barn är mottagliga för att låta sig omhändertas eller att ta emot vägledning så länge som de upplever att de befinner sig i beroendeställning. Barn som hamnat rätt i anknytningshierarkien har en instinktiv önskan att bli omhändertagna. De ser spontant upp till sina föräldrar, söker svar hos dem och rättar sig efter dem. Det ligger i anknytningens själva väsen. Det är det som gör att vi kan klara vår uppgift. Utan upplevelsen av ett beroendeförhållande blir barnets beroende svårt att påverka. 

Anknytningen styr barnets uppmärksamhet: 

Det är oerhört frustrerande att ta hand om barn som inte ägnar oss någon uppmärksamhet. Att få barnet att titta eller lyssna är grundläggande för all fostran. 

Anknytningen håller barnet kvar i förälderns närhet: 

Anknytningens kanske mest uppenbara funktion är att hålla barnet nära föräldern. Vi borde vara tacksamma över att anknytningen hjälper oss att behålla barnen i vår närhet. Om vi vore tvungna att göra hela jobbet själva skulle vi aldrig få utrymme för alla andra sysslor som föräldraskapet medför. Vi behöver lära oss att fostra barnen i harmoni med den här funktionen, inte bekämpa den. Om allt fortlöper väl utvecklas strävan efter fysisk närhet till föräldern gradvis till ett behov av känslomässig kontakt och samhörighet. Driften att hålla föräldern inom synhåll omvandlas till en önskan att veta var föräldern befinner sig. 

Anknytningen gör föräldern till den viktigaste vägvisaren: 

En av föräldraskapets främsta uppgifter är att ge barn vägledning och stöd. Varje dag visar vi dem vad som fungerar och inte, vad som förväntas av dem och vad som är olämpligt, vad som man ska sträva efter och vad man bör undvika. Fram till det att barnet blir kapabel att hitta rätt på egen hand och följa efter sin egen inre röst behöver han någon som visar vägen. Barn söker ständigt efter signaler som talar om hur de bör vara och vad de ska göra. 

Anknytningen fungerar som livmoder för mognaden. 

Mänskliga varelser växer aldrig ifrån behovet av samhörighet med andra och bör inte heller göra det, men mogna och genuint oberoende individer styrs inte av de behoven. Att bli en sådan självständig varelse tar hela barndomen, en fas som i våra dagar pågår åtminstone fram till slutet av tonåren – eller kanske ännu längre. 

Närma sig ett barn på ett positivt sätt: 

Dagens starka fokus på metoder för barnuppfostran får många av oss att ägna större uppmärksamhet åt hur vi ska göra än åt vad vi ska åstadkomma. Utgångspunkten och huvudinriktningen för kontakten med barn ska alltid vara relationen som sådan, inte barnets uppförande eller beteende. 

Forskare har identifierat känslomässig värme, glädje och välbehag som några av de mekanismer som fungerar allra bäst för att aktivera anknytning. När vi har värme i blicken och rösten inbjuder vi till en samhörighet som få barn säger nej till. När vi signalerar till barnen att de är viktiga för oss kommer de allra flesta av dem att vilja hålla fast vid vetskapen om att de är speciella för oss och spelar stor roll för vår tillvaro. 

Barnomsorgen och förskolan behöver inte vara riskfyllda miljöer, men för att minska riskerna behöver vi vara medvetna om anknytningens betydelse. 

De vuxna som finns där måste vara beredda att skapa ett sammanhang av samhörighet med våra barn. 

När barnen nått förskoleåldern har förmedlandet av jämnårigkontakter närmast blivit ett tvång. 

Jag ifrågasätter inte värdet av att kunna komma överens – jag säger bara att om vi gör det till vår främsta prioritet, då sätter vi kärran före hästen. 

Så länge barn inte är förmögna till sann vänskap har de inget egentligt behov av vänner, bara av anknytningar. 

Utvecklingsmässigt har barn ett betydligt större behov av en relation till sig själva än av relationer till jämnåriga. 

Det måste ske en separation mellan den egna identiteten och den inre erfarenheten.

Individen måste utveckla förmågan att reflektera över sina egna tankar och känslor – ännu en förmåga som är frukten av mognad.